fuffypuff

Familjen.. De är rätt härligt, men det är så otroligt jobbigt att umgås med dem. Erik var ju här på middag och nu har han äntligen åkt hem. Jag är så sur och nedstämd nu. det är liksom så fort någon av mina syskon kommer hem så blir jag den där femåringen igen. Igen bryr sig om att prata med mig, när jag väl säger något så kollar de bara på mig och sen fortsätter de att prata. det är som om jag inte har något vettigt att säga, som om jag bara säger gaga. Jag är 19 jävla år. Jag går en av de svåraste gymnasieprogrammen, jag är inte ett dumt småbarn. Inte ens när de diskuterar varför gymnasiet är så dåligt, och varför glappet till universitetet är så stort, blir jag tillfrågad. Vad kan jag veta om saken. Jag är inte tillräckligt kvalificerad för den diskussionen. Erik gick trots allt hotell och restaurang (och vi vet ju alla vilken sorts människor som går den) och mamma gick ju gymnasiet på 80-talet. 70-talet. Okej, mitt enda brott är att jag inte vet hur gammal mamma är. Enda gången jag är en del i samtalet är när jag används som exempel på hur dålig den svenska skolan är. Jag kan ju inte ens multiplikationstabellen. Jag kan ju inte ens räkna delat (vilket betyder att jag inte kan räkna liggande stolen) och jag kan inte räkna något utan miniräknare. Att bli använd som exempel på dålighet är knappast bra för mitt redan urusla självförtroende. Erik må vara användbar ibland, men jag önskar att han inte fanns.